Nu har man flyttat in i flickrummet igen då. Jag såg en bild här om dagen där det stod, inte visste väl jag att de va dom där dagarna som bara gick som va livet. jävlar va deppig jag blev. så mörkt har jag inte sett på livet på länge ändå. tror det är för att jag alltid tvingar fram förändringar eller nya situationer så att dagarna fram till dess är bara dagarna fram tills dess om ni förstår. jag tänker aldrig att dom dagarna också går, och rinner ur händerna på något vis. men jag kan nog inte tänka så, jag blir allt för mörk. Jag jobbar ju nu för att resa igen, livet känns som en repris ibland. för ofta. 

men ibland känner jag mig säker med att min ryggsäck faktiskt har fyllts med nya saker fast jag inte alltid tänker på de, jag är för desperat på att komma framåt och glömmer allför ofta att stanna upp och andas, nu gör jag det men det ger mig fan dödsångest. allt blir grått bara, som en bild med svartvitt filter. 

jag vill leva så många liv, se så mycket. men ändå sitter jag här igen vid mitt gamla skrivbord, jag jobbar för att kriga mig fram men för varje steg fram jag tar känns det som 2 bak. jag vill vara den som drog och skapade ett extraordinärt liv. men jag kan ju inte det och samtidigt vara nära min familj och vänner, det går ju inte hur man än vrider och vänder. vem flyr jag ifrån, och framförallt vad. är det vardagen eller är det kanske mina riktiga känslor. jag vette fan och orkar nog inte tänka på det mer ikv. 

jag tror jag åker och reser igen nu till något jävligt lärorikt ställe, kanske kommer jag på vad min passion är, kanske träffar man en karl. inte fan vet jag. sen kanske jag flyttar tbx till gbg, det är bra där, iaf som trygghet. aja, nu ska jag försöka bli glad igen. ha de bra.